Avancerad gymträning att inspireras av.
söndag 2 september 2007
lördag 18 augusti 2007
"Lek inte med maten barn!"
Eller med viss mat fick jag leka. En lite lagom rolig russinlek var Tipp. (kanske uppfanns den i syfte att göra det obligatoriska russinpaketet i fiskdammspåsen roligare, vad vet jag...)
Denna lek kan du endast leka med russin. Jag kan tänka mig att det går med andra ting också, men sådana svindlande idéer har jag ännu inte försökt mig på.
För att genomföra leken är det bra att vara två, eller möjligtvis fler. Fast då minskar möjligheten att vinna massor av russin.
Denna lek kan du endast leka med russin. Jag kan tänka mig att det går med andra ting också, men sådana svindlande idéer har jag ännu inte försökt mig på.
För att genomföra leken är det bra att vara två, eller möjligtvis fler. Fast då minskar möjligheten att vinna massor av russin.
I vilket fall börjar leken med att ni lägger ut ett gäng russin på ett bord.
En av medspelarna bestämmer i hemlighet vilket av russinen som ska vara Tipp-russinet. Det russinet är det heliga russinet, som du inte får äta upp.
Leken går helt enkelt ut på att få i sig så många russin som möjligt innan du råkar peka på Tippet.
Leken börjar. Du pekar på ett.
Det va lugnt.
Du tuggar i dig det första och chansar på nästa ute på vänsterkanten.
Det går bra det med.
"TIPP!"
Du har nu gått på den klassiska niten och pekat på det största russinet i all din glupskhet.
Det blir nu din tur att bestämma vilket russin som är Tipp. Och din medspelare som får käka.
Spelet är slut när russinen är slut. Det är även okej att räkna antalet russin som ni fått i er och avgöra vinnaren utifrån det.
Observera att det är oförlåteligt att fuska.
Då det kan vara lite okej är vid glöggpartyn då du ännu inte fått ett enda russin i glöggen.
tisdag 14 augusti 2007
Konsekvenserna av en matlåda
Igår kväll klockan halv tio började jag tillreda min matlåda.
När jag slutligen fått ner alla pasta i kastrullen, inser jag att jag inom 10 minuter måste hälla av pastan...
HÄR.
Vilket innebär att den smutsiga disken måste diskas och ställas...
HÄR.
Vilket i sin tur innebär att jag måste ställa upp all ren disk i köksskåpen.
Tänk att det kan vara såna enorma konsekvenser av en sablans matlåda som jag ändå glömmer på diskbänken morgonen efter.
fredag 10 augusti 2007
en till priset av två
Jag brukar spontanhandla och tänka att jag nog kommer ihåg allting jag behöver.Senast jag handlade kom jag ihåg att jag skulle köpa råris. När jag sen kom hem och skulle bre ut klyftpotatis på bakplåtspapper kom jag på att det nog inte va råris jag skulle köpa...
Så nu har jag två välfyllda paket råris men fortfarande inget bakplåtspapper.
Och inte har jag nån basilika heller. Men en oöppnad timjanburk står intryckt längst bak i kryddhyllan.
torsdag 9 augusti 2007
Over-knee-strumpor
I min odyssé genom gamla FRIDA-tidningar fastnar jag för den läckra artikeln om Vinterns trendigaste detalj - passar till allt!
De är varma, sköna, tuffa och trendiga. Over-knee-strumpor är höstens (1994) stora mode-hit! Alla tjejer vill ha dem, de långa strumporna som passar så bra till kortkorta kjolar och hotpants!
Vissa trender inbillar jag mig är en sån där fluga.
söndag 5 augusti 2007
fredag 3 augusti 2007
All I want for Christmas is...
Julen, år 1995.
Högst upp på Annas önskelista står CD-skivan "The Great Escape" med Blur.
(Observera att denna historia tilldrog sig på den tiden då alla fortfarande KÖPTE CD-skivor).
Den Stränga Fadern får i uppdrag av den Ömma Modern att inhandla nummer 1 på listan.
Klockan 16.15, precis efter Kalle och strax innan middagen, öppnar Anna CD-skivspaketet och finner:
Den stränga fadern: Jag hittade en sån fin samlingsskiva! Här får du ju en massa olika artister!
Blur
Jag tycker om att samla saker. I måndags var jag tvungen att omgruppera några samlingar och föll då över en kartong fylld med Frida, Veckorevyn och Okej.
Har sparat nr 24, år 1995.
Och jag kommer speciellt ihåg varför jag köpte den.
Kommer även ihåg känslan när jag slår upp tidningen och finner att...
...bilden på Damon är delad på mitten!
Och jag som skulle sätta upp den på väggen.
torsdag 2 augusti 2007
Tupp försvunnen!
Den låg på marken. Den satt i toppen.
Men nu är den borta!
Var kan tuppen vara nuuuu?
Inte i min alldeles otroligt vackra rabatt i alla fall. Se hur den blommar... eller jag menar, den envisa jakten får gå vidare...
Jag lovar, jag kollade djupt ner i flaskan...
dök i de djupaste haven... (bilden är tagen precis innan jag slängde mig i med kläderna på).
Aha! Sanningen på spåren!
För inte kan väl det slutat så här illa?
Det va ju så gott...
Den rätta, extended version
Var du en av dom som tvivlade över den rätta?
Att det inte finns någon för alla?
I denna "extended version" av "Den rätta" kan jag lova:
Det finns verkligen någon för ALLA.
måndag 30 juli 2007
Mitt resebrev från Israel, nov 2004
Bara tre timmar
Du måste vara på flygplatsen minst tre timmar innan planet lyfter. Göm kontaktlistan i plånboken. Säg att du varit på ett seminarium för att diskutera konfliktlösning - det är okej. Säg att du köpt ”Jenin, Jenin” i videobutiken, den är faktiskt laglig numera. Klä dig propert. Svara kort och koncist. Säg inte att du varit i ockuperade områden.
– Ah, är du svensk?! Jag talar svenska, min mamma kommer från Sverige, säger den unga killen som uppenbarligen är någon slags kontrollant. Han ber mig om pass och flygbiljetter. Jag visar dem för andra gången inom en kvart.
Femton minuter tidigare hade jag och de tre andra i bilen fått visa identifikation. Jag hade fått skjuts av Kholood, hennes bror och kusin. Snälla som de var skjutsade de mig ända från Nazareth till Tel Aviv, det var sabbat och svårt att få tag på transportmedel. Denna trevliga gest verkade inte mannen med laddat vapen riktigt förstå när vår bil togs åt sidan vid infarten till flygplatsen. Uppenbarligen var det märkligt att en vit svensk tjej skulle vilja sitta i samma bil som tre potentiella självmordsbombare. Arabisk israel stod på deras identifikationer.
Inne i flygplatsen tar det cirka tjugo sekunder tills en tjej med walkie-talkie kommer fram och frågar var jag ska resa någonstans. Återigen visas pass och flygbiljetter upp. Jag är tydligen tidig. Säkerhetskontrollen öppnar först om en halvtimme. Jag hänvisas att ta hissen ner till rätt våningsplan och informeras dessutom om en, skulle det visa sig, svindyr coffee-shop.
Väntan blir inte så lång. Säkerhetskontrollen öppnas och jag rullar min vagn ditåt. Jag pekas in i en av de fyra fårorna som skiljs åt med tunna band. Väl framme vid en stor röntgenmaskin stoppas jag av en kille i vit skjorta och slips. Han ber att få se flygbiljetter och pass. Jag gör mig beredd att lägga väskorna på bandet. Men nej. Han ber mig följa med bort till några låga diskar.
Två par byxor. Två mappar. En kamera. En palestinasjal. En flaska vatten. En påse med smutskläder. Bland annat. Ligger i två backar. Vilken tur att jag inte lade ner den där kulsprutan. Eller vätgasbomben. De skulle nog ha upptäckts nu.
Det sägs ju att med humor kommer man långt. Inte så jättelångt på Ben Gurion-flygplats.
När jag insåg att personalen vid uppackningsdisken slängde ner allting i en enda röra i mitt handbagage bestämde jag mig för att packa den stora väskan själv. I lite skämtsam ton sa jag att man kan ju inte lita på någon, man vet ju inte vad ni skulle kunna smuggla ner i väskan.
– Men vi är säkerhetspersonal.
Så rolig var jag inte igen.
– Följ med här. Den blaserade tjejen leder mig bakom hörnet.
Dessförinnan har jag blivit ombedd att ta av mig min jacka. En metalldetektor har lite ytligt förts över min kropp. Nu verkar det dock som om det inte räcker. I min bakre hjärnhalva försöker jag förtränga ljudet av kirurghandskarnas ”katisch”. Så illa kan det väl inte vara?
Det är det inte heller. Men likväl någonting annat.
– Sära benen. Vänd dig om. Den så kallade undersökningen verkar gå smidigt ända tills... Min knappgylf! Den blaserade tjejen är inte dum. För att upptäcka eventuella farligheter i mina kläder jämför hon hela tiden motsvarande kroppsdel på sig själv. Uppenbart, utifrån min egen synvinkel, jämför hon just nu en knappgylfs metallutslag med ett vanligt blixtlås. Bipen ekar.
- Vänta en minut.
Chefen kommer. Hon knäpper upp min gylf. Undersöker tyget. Och lämnar rummet. Känns tryggt att det bara är cheferna som får knäppa upp gylfar. Och att de verkligen satsar på säkerheten. Allt för min egen skull. Misstänks även jag vara terrorist.
Den blaserade tjejen checkar in mig. Den blaserade tjejen håller mitt pass hela vägen bort till den egentliga passkontrollen. Under promenaden på några minuter däremellan råder fullständig tystnad. Funderar på att omvända henne, skrika i hennes öra att allt är så jävla fel. Men istället är jag tyst. Jag vill få tillbaka mitt pass så snabbt som möjligt. Ignorera misstänksamheten jag blivit utsatt för. Jag vill få tillbaka min identitet. Den svenska identitet som möts med öppna armar. Den som aldrig ifrågasätts, den som gör mig oskyldig.
I tre timmar var jag ett hot. I tre timmar blev jag särbehandlad på orättvisa grunder. Allt jag gjorde var att vara den jag är. Allt jag gjort var att ha deltagit i ett anti-rasistiskt seminarium.
Allt jag vill är väl.
Likadant känner palestinier. Fast mycket värre. Hela tiden. Jämt.
Du måste vara på flygplatsen minst tre timmar innan planet lyfter. Göm kontaktlistan i plånboken. Säg att du varit på ett seminarium för att diskutera konfliktlösning - det är okej. Säg att du köpt ”Jenin, Jenin” i videobutiken, den är faktiskt laglig numera. Klä dig propert. Svara kort och koncist. Säg inte att du varit i ockuperade områden.
– Ah, är du svensk?! Jag talar svenska, min mamma kommer från Sverige, säger den unga killen som uppenbarligen är någon slags kontrollant. Han ber mig om pass och flygbiljetter. Jag visar dem för andra gången inom en kvart.Femton minuter tidigare hade jag och de tre andra i bilen fått visa identifikation. Jag hade fått skjuts av Kholood, hennes bror och kusin. Snälla som de var skjutsade de mig ända från Nazareth till Tel Aviv, det var sabbat och svårt att få tag på transportmedel. Denna trevliga gest verkade inte mannen med laddat vapen riktigt förstå när vår bil togs åt sidan vid infarten till flygplatsen. Uppenbarligen var det märkligt att en vit svensk tjej skulle vilja sitta i samma bil som tre potentiella självmordsbombare. Arabisk israel stod på deras identifikationer.
Inne i flygplatsen tar det cirka tjugo sekunder tills en tjej med walkie-talkie kommer fram och frågar var jag ska resa någonstans. Återigen visas pass och flygbiljetter upp. Jag är tydligen tidig. Säkerhetskontrollen öppnar först om en halvtimme. Jag hänvisas att ta hissen ner till rätt våningsplan och informeras dessutom om en, skulle det visa sig, svindyr coffee-shop.
Väntan blir inte så lång. Säkerhetskontrollen öppnas och jag rullar min vagn ditåt. Jag pekas in i en av de fyra fårorna som skiljs åt med tunna band. Väl framme vid en stor röntgenmaskin stoppas jag av en kille i vit skjorta och slips. Han ber att få se flygbiljetter och pass. Jag gör mig beredd att lägga väskorna på bandet. Men nej. Han ber mig följa med bort till några låga diskar.
Så om seminariet pågick i fem dagar, vad gjorde du resterande tiden? Varför var seminariet i Haifa? Vilka organiserade mötet? Berätta om Cegas! Vad gör PeaceQuest? Berätta om en föreläsning på seminariet! Känner du någon i Israel? Fick du några presenter? Reste du själv? Varför flög du inte direkt mellan Stockholm och Tel Aviv? Hur tog du dig från flygplatsen till Haifa? Känner du kvinnan där borta?
Utfrågningen tog cirka femton minuter. Vita skjortan håller i mitt pass och springer bort till chefen. De talar hebreiska. I snabba drag verkar han förklara situationen. Chefen nickar och vita skjortan säger åt mig att lägga mina väskor på rullbandet till röntgenmaskinen.
Yes! tänker jag. Jag slipper uppackningen av alla mina grejer. Horror-historierna om minutiös genomgång av väskorna är inte sann.
Utfrågningen tog cirka femton minuter. Vita skjortan håller i mitt pass och springer bort till chefen. De talar hebreiska. I snabba drag verkar han förklara situationen. Chefen nickar och vita skjortan säger åt mig att lägga mina väskor på rullbandet till röntgenmaskinen.
Yes! tänker jag. Jag slipper uppackningen av alla mina grejer. Horror-historierna om minutiös genomgång av väskorna är inte sann.
Väskorna kommer ut på andra sidan. Jag ser Austrian Airlines incheckningsdiskar. Men han i vit skjorta pekar inte ditåt. Han pekar mot de låga diskarna - igen. Ännu en gång för jag mina väskor dit. En tjej, så blasé att man undrar hur hon överhuvudtaget lyckas röra mungiporna och samtidigt lyfta sina stålhättekängor, ber mig öppna mina väskor.
Två par byxor. Två mappar. En kamera. En palestinasjal. En flaska vatten. En påse med smutskläder. Bland annat. Ligger i två backar. Vilken tur att jag inte lade ner den där kulsprutan. Eller vätgasbomben. De skulle nog ha upptäckts nu.Det sägs ju att med humor kommer man långt. Inte så jättelångt på Ben Gurion-flygplats.
När jag insåg att personalen vid uppackningsdisken slängde ner allting i en enda röra i mitt handbagage bestämde jag mig för att packa den stora väskan själv. I lite skämtsam ton sa jag att man kan ju inte lita på någon, man vet ju inte vad ni skulle kunna smuggla ner i väskan.
– Men vi är säkerhetspersonal.
Så rolig var jag inte igen.
– Följ med här. Den blaserade tjejen leder mig bakom hörnet.
Dessförinnan har jag blivit ombedd att ta av mig min jacka. En metalldetektor har lite ytligt förts över min kropp. Nu verkar det dock som om det inte räcker. I min bakre hjärnhalva försöker jag förtränga ljudet av kirurghandskarnas ”katisch”. Så illa kan det väl inte vara?
Det är det inte heller. Men likväl någonting annat.
– Sära benen. Vänd dig om. Den så kallade undersökningen verkar gå smidigt ända tills... Min knappgylf! Den blaserade tjejen är inte dum. För att upptäcka eventuella farligheter i mina kläder jämför hon hela tiden motsvarande kroppsdel på sig själv. Uppenbart, utifrån min egen synvinkel, jämför hon just nu en knappgylfs metallutslag med ett vanligt blixtlås. Bipen ekar.
- Vänta en minut.
Chefen kommer. Hon knäpper upp min gylf. Undersöker tyget. Och lämnar rummet. Känns tryggt att det bara är cheferna som får knäppa upp gylfar. Och att de verkligen satsar på säkerheten. Allt för min egen skull. Misstänks även jag vara terrorist.
Den blaserade tjejen checkar in mig. Den blaserade tjejen håller mitt pass hela vägen bort till den egentliga passkontrollen. Under promenaden på några minuter däremellan råder fullständig tystnad. Funderar på att omvända henne, skrika i hennes öra att allt är så jävla fel. Men istället är jag tyst. Jag vill få tillbaka mitt pass så snabbt som möjligt. Ignorera misstänksamheten jag blivit utsatt för. Jag vill få tillbaka min identitet. Den svenska identitet som möts med öppna armar. Den som aldrig ifrågasätts, den som gör mig oskyldig.I tre timmar var jag ett hot. I tre timmar blev jag särbehandlad på orättvisa grunder. Allt jag gjorde var att vara den jag är. Allt jag gjort var att ha deltagit i ett anti-rasistiskt seminarium.
Allt jag vill är väl.
Likadant känner palestinier. Fast mycket värre. Hela tiden. Jämt.
söndag 29 juli 2007
Fast jag är den som är den som...
...efter att ha läst dessa rader i en recension på nojesguiden.se:"...Gronlandic Edit är indiedisco när den är som allra bäst, med rösteffektslån från Laurie Anderson och Sparks-trogna falsettstämmor. Annars fördjupar sig Elephant-6-bandet helst i den simplaste glampopen. Suffer for fashion och She’s a rejector är snuskigt effektiva indieglamhits...Tillsammans med The Shins kommer Of Montreal med sin briljanta pop att hållas personligt ansvariga för att 2007 blir året när indiepopen blir det nya mainstream."
...Köper albumet "Hissing fauna, are you the destroyer?"
Vill du också vet om du är den som är den? Lyssna HÄR.
Jag är inte den som är den...
... som säger:
- Det vanliga, tack! När jag kommer in på den lokala pizzerian.
Men jag anar ett annat mönster...
Lördagen den 28 juli...
Jag hade ett jättestarkt minne av att jag satte på mig svarta jeans och regntäta skor igår kväll...
Att skålarna var till bredden fyllda med gucamole och dipp...
Att tuppen låg på marken...
Vad är det som håller på att hända?
lördag 28 juli 2007
Tupp på terrass
Öppnade dörren till min soliga terrass i morse. Allt var som vanligt.
Då!
En mystisk tupp hade placerats under min utemöbel. Med ögon som streck och en likstel kropp.
Tänkte två tankar:
1. Det här är första varningen. Snart får jag utklippta tidningsbokstäver fastklistrat på vitt papper. Därefter blir jag mördad, även fast jag ringde polisen. Dom har inte tid för orolig "26-årig kvinna - hittad mördad på terrass".
2. Jag har vaknat upp i ett äventyrsspel likt "curse of monkey island" och ska med tuppens hjälp nå "den andra världen". Frågan är bara om jag ska använda tuppen för att öppna en byrålåda eller tillsammans med tofubiten orsaka stopp i toaletten så att den sprängs och där under finna den andra världen...?
Tål att tänkas på.
Då!
En mystisk tupp hade placerats under min utemöbel. Med ögon som streck och en likstel kropp.
Tänkte två tankar:
1. Det här är första varningen. Snart får jag utklippta tidningsbokstäver fastklistrat på vitt papper. Därefter blir jag mördad, även fast jag ringde polisen. Dom har inte tid för orolig "26-årig kvinna - hittad mördad på terrass".
2. Jag har vaknat upp i ett äventyrsspel likt "curse of monkey island" och ska med tuppens hjälp nå "den andra världen". Frågan är bara om jag ska använda tuppen för att öppna en byrålåda eller tillsammans med tofubiten orsaka stopp i toaletten så att den sprängs och där under finna den andra världen...?
Tål att tänkas på.
Läsvärd!
Det var jag som sa det till mig själv när jag återstartade denna blog.- Du är en periodare Anna.
Jag slog bort tanken, men den dök upp igen.
- Vad är en periodare för något?
- Det är någon som bloggar intensivt några dagar i sträck men sen kanske skiter i det för några dagar, veckor eller år.
- Är det som en slaktare eller snickare då?
- Nä, inte precis.
Periodare.
Jag smakade på ordet i munnen.
Inte så illa.
Och bättre än mördare i alla fall.
Det här är Annas berättelse om Tastbacka - hennes egen nyproducerade synvilla under 2000-talet som fylls med egna bilder och ord.
När en period börjar kommer det alltid som en chock, och det blir den sista dagen av gamla inlägg och kommentarer.
"... en blog om tastbacka som länge efterlysts i den samtida svenska bloggvärlden."
"Den både lösgör fnitter och ger en limegrön bild av Annas ibland lata bloggande."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
