Du måste vara på flygplatsen minst tre timmar innan planet lyfter. Göm kontaktlistan i plånboken. Säg att du varit på ett seminarium för att diskutera konfliktlösning - det är okej. Säg att du köpt ”Jenin, Jenin” i videobutiken, den är faktiskt laglig numera. Klä dig propert. Svara kort och koncist. Säg inte att du varit i ockuperade områden.
– Ah, är du svensk?! Jag talar svenska, min mamma kommer från Sverige, säger den unga killen som uppenbarligen är någon slags kontrollant. Han ber mig om pass och flygbiljetter. Jag visar dem för andra gången inom en kvart.Femton minuter tidigare hade jag och de tre andra i bilen fått visa identifikation. Jag hade fått skjuts av Kholood, hennes bror och kusin. Snälla som de var skjutsade de mig ända från Nazareth till Tel Aviv, det var sabbat och svårt att få tag på transportmedel. Denna trevliga gest verkade inte mannen med laddat vapen riktigt förstå när vår bil togs åt sidan vid infarten till flygplatsen. Uppenbarligen var det märkligt att en vit svensk tjej skulle vilja sitta i samma bil som tre potentiella självmordsbombare. Arabisk israel stod på deras identifikationer.
Inne i flygplatsen tar det cirka tjugo sekunder tills en tjej med walkie-talkie kommer fram och frågar var jag ska resa någonstans. Återigen visas pass och flygbiljetter upp. Jag är tydligen tidig. Säkerhetskontrollen öppnar först om en halvtimme. Jag hänvisas att ta hissen ner till rätt våningsplan och informeras dessutom om en, skulle det visa sig, svindyr coffee-shop.
Väntan blir inte så lång. Säkerhetskontrollen öppnas och jag rullar min vagn ditåt. Jag pekas in i en av de fyra fårorna som skiljs åt med tunna band. Väl framme vid en stor röntgenmaskin stoppas jag av en kille i vit skjorta och slips. Han ber att få se flygbiljetter och pass. Jag gör mig beredd att lägga väskorna på bandet. Men nej. Han ber mig följa med bort till några låga diskar.
Så om seminariet pågick i fem dagar, vad gjorde du resterande tiden? Varför var seminariet i Haifa? Vilka organiserade mötet? Berätta om Cegas! Vad gör PeaceQuest? Berätta om en föreläsning på seminariet! Känner du någon i Israel? Fick du några presenter? Reste du själv? Varför flög du inte direkt mellan Stockholm och Tel Aviv? Hur tog du dig från flygplatsen till Haifa? Känner du kvinnan där borta?
Utfrågningen tog cirka femton minuter. Vita skjortan håller i mitt pass och springer bort till chefen. De talar hebreiska. I snabba drag verkar han förklara situationen. Chefen nickar och vita skjortan säger åt mig att lägga mina väskor på rullbandet till röntgenmaskinen.
Yes! tänker jag. Jag slipper uppackningen av alla mina grejer. Horror-historierna om minutiös genomgång av väskorna är inte sann.
Utfrågningen tog cirka femton minuter. Vita skjortan håller i mitt pass och springer bort till chefen. De talar hebreiska. I snabba drag verkar han förklara situationen. Chefen nickar och vita skjortan säger åt mig att lägga mina väskor på rullbandet till röntgenmaskinen.
Yes! tänker jag. Jag slipper uppackningen av alla mina grejer. Horror-historierna om minutiös genomgång av väskorna är inte sann.
Väskorna kommer ut på andra sidan. Jag ser Austrian Airlines incheckningsdiskar. Men han i vit skjorta pekar inte ditåt. Han pekar mot de låga diskarna - igen. Ännu en gång för jag mina väskor dit. En tjej, så blasé att man undrar hur hon överhuvudtaget lyckas röra mungiporna och samtidigt lyfta sina stålhättekängor, ber mig öppna mina väskor.
Två par byxor. Två mappar. En kamera. En palestinasjal. En flaska vatten. En påse med smutskläder. Bland annat. Ligger i två backar. Vilken tur att jag inte lade ner den där kulsprutan. Eller vätgasbomben. De skulle nog ha upptäckts nu.Det sägs ju att med humor kommer man långt. Inte så jättelångt på Ben Gurion-flygplats.
När jag insåg att personalen vid uppackningsdisken slängde ner allting i en enda röra i mitt handbagage bestämde jag mig för att packa den stora väskan själv. I lite skämtsam ton sa jag att man kan ju inte lita på någon, man vet ju inte vad ni skulle kunna smuggla ner i väskan.
– Men vi är säkerhetspersonal.
Så rolig var jag inte igen.
– Följ med här. Den blaserade tjejen leder mig bakom hörnet.
Dessförinnan har jag blivit ombedd att ta av mig min jacka. En metalldetektor har lite ytligt förts över min kropp. Nu verkar det dock som om det inte räcker. I min bakre hjärnhalva försöker jag förtränga ljudet av kirurghandskarnas ”katisch”. Så illa kan det väl inte vara?
Det är det inte heller. Men likväl någonting annat.
– Sära benen. Vänd dig om. Den så kallade undersökningen verkar gå smidigt ända tills... Min knappgylf! Den blaserade tjejen är inte dum. För att upptäcka eventuella farligheter i mina kläder jämför hon hela tiden motsvarande kroppsdel på sig själv. Uppenbart, utifrån min egen synvinkel, jämför hon just nu en knappgylfs metallutslag med ett vanligt blixtlås. Bipen ekar.
- Vänta en minut.
Chefen kommer. Hon knäpper upp min gylf. Undersöker tyget. Och lämnar rummet. Känns tryggt att det bara är cheferna som får knäppa upp gylfar. Och att de verkligen satsar på säkerheten. Allt för min egen skull. Misstänks även jag vara terrorist.
Den blaserade tjejen checkar in mig. Den blaserade tjejen håller mitt pass hela vägen bort till den egentliga passkontrollen. Under promenaden på några minuter däremellan råder fullständig tystnad. Funderar på att omvända henne, skrika i hennes öra att allt är så jävla fel. Men istället är jag tyst. Jag vill få tillbaka mitt pass så snabbt som möjligt. Ignorera misstänksamheten jag blivit utsatt för. Jag vill få tillbaka min identitet. Den svenska identitet som möts med öppna armar. Den som aldrig ifrågasätts, den som gör mig oskyldig.I tre timmar var jag ett hot. I tre timmar blev jag särbehandlad på orättvisa grunder. Allt jag gjorde var att vara den jag är. Allt jag gjort var att ha deltagit i ett anti-rasistiskt seminarium.
Allt jag vill är väl.
Likadant känner palestinier. Fast mycket värre. Hela tiden. Jämt.
